Blogg C - Recension av El Choco

Markus Lutteman skrev en bok om ett fattigt land, ett korrumperat fängelse,
galna mördare och en svensk kille som blev fast mitt i.

 På 390 sidor beskrivs ett livsöde men också en helomvändning. Från ett liv i Kungälv som knarkande, drickande bråkstake och arbetsnarkoman till helnykterist i ett av Sydamerikas mest ökända fängelsen, så såg Jonas Anderssons historia ut när Markus Lutteman träffade på honom på avdelningen Posta i fängelset San Pedro. Boken beskriver hur Jonas liv kunde bli så galet att han beslutade sig för att åka till Bolivia för att smuggla kokain till Sverige och hur hans situation sen såg ut som "Gringo" i ett helkorrumperat fängelse där de flesta pratade ett språk han inte förstod.

Markus Lutteman skriver utförligt och tydligt om vardagen i San Pedro, vilka avdelningar man vill hamna i, vilka man bör undvika och varför. Här finns bakgrundsfakta om landet Bolivia och dess enorma knarkindustri. Han tecknar skickligt upp personporträtt av människor som begått fasansfulla brott och färgstarka bilder av ett totalt korrumperat samhälle. Här får vi bland annat möta Jorge Carrasco, före detta tidningsman som anklagats för att spränga sin hustru i luften. Vi möter också en man som "snedtände" på den farliga kokan och mördade sina tre små barn. En annan man arbetade i familjeföretaget och körde taxi, en typ av taxi som ingen vill åka i om de hade vetat. Deras specialite var att para ihop sig två och två, den ena körde taxin, den andra gömde sig i bagageutrymmet. Om kunden verkade ha något av värde så fälldes plötsligt en lucka upp i sätets rygg och den gömde mannen dök upp. Väl ute ströp han helt sonika passageraren och sedan begravde de offret i sin trädgård. 

Boken är välskriven och det märks att Markus Lutteman arbetat hårt för att få fram detaljer och färgstarka skildringar. Eftersom boken är dokumentärt skriven får man en känsla av att allt som berättas är sant. Om det är det vet jag inte, men det står ingenstans att något skulle vara påhittat. Jag kan tycka att det i så fall skulle stå att boken enbart är baserad på en sann händelse, om det fanns påhittade delar. I El Choco kan jag inte hitta någon del som jag tror är fiktion. Författaren skriver också i boken att allt material förutom fakta om landet och fängelset framkommit i intervjuer, så kanske är det sant. Kanske inte. 

Det spelar egentligen ingen roll för boken är gripande, fascinerande och brutalt hemsk. Det är svårt att veta vad man ska tycka om Jonas och hans öde. Är det ett fall av "själv göra, själv ha" eller är det egentligen riktigt synd om den vanlige svenske killen som hamnade fel i livet. Lutteman lyckas som alltid få fram personen bakom brottet och vardagen. I kontrast till alla levnadsöden vi får ta del av finns också de rena faktaavsnitten som beskriver landet, politiken, korrumptionen och mycket annat. Tyvärr blir dessa delar aningens långa ibland och jag tappar intresset. Direkt när han börjar berätta om Jonas Andersson återkommer fascinationen dock. Även om en bra deckare verkligen kan trollbinda en så är denna verklighetsbaserade genren snäppet vassare. Just för att man vet att det har hänt. I skönlitterära böcker kan man trösta sig själv i de hemskaste och obehagligaste ögonblicken med att det händer inte på riktigt. Här kan du inte det. När det beskrivs hur en pedofil som våldfört sig på en 2-årig flicka blir brutalt mördad av andra fångar så fort han kliver in i San Pedro så vet du att det hände. Vad man tycker om det är upp till läsaren, Markus Lutteman beskriver det bara rakt upp och ner och sedan får man ta del av hur Jonas upplevde det. 

Vändpunkten i Jonas Anderssons liv skedde tack vare två flickor. 

"Deysi räddade hans liv. Steffany gav det en mening."

Deysi, som han träffat i Bolivia strax innan han hamnade i fängelse och som senare blev hans fru, tillbringade mycket tid i fängelset. Hon uppmuntrade Jonas och fick honom till slut att lämna de destruktiva tankegångar han haft i många år före ankomsten till San Pedro. Steffany, var deras första gemensamma barn. En stor del av sina första år spenderade hon i Jonas Anderssons cell tillsammans med Deysi. Hon föddes med hjärtfel och fick på grund av det svårt att gå. Det fick Jonas att kämpa för att få återkomma till Sverige så snart som möjligt som en fri man. Så Steffany kunde få bra läkarvård, bra skolor och en chans till ett vettigt liv utanför fattigdom. 

Den allra bästa delen med hur boken är skriven är en relativt simpel koppling mellan två kapitel, men ack, vad snygg den är, och vilken känsla den ger texten. Låt mig förklara:

Första kapitlet börjar med denna mening:

"Den slitna, roströda ståldörren öppnades och Jonas Andersson såg in i det äckligaste lilla rum han någonsin sett." 

Sedan följer en beskrivning av hans första dagar som arresterad, anklagad och till slut som intern på San Pedro. Detta fyller fem kapitel. Det sjätte kapitlet börjar flera år tidigare i Kungälv när Jonas Andersson bara var en bråkande tonåring. Så följer ytterligare några kapitel med en beskrivning av hur hans val och handlingar sakta men säkert ledde honom fram till en stor skuld, en lösning som gick ut på att smuggla knark och så ett par poliser som söker igenom hans väska på flygplatsen El Alto International. Den sista meningen i kapitlet som avslutar berättelsen om hur det kunde gå så illa för Jonas Andersson är såhär: 

"Den slitna, roströda ståldörren öppnades och Jonas såg in i det äckligaste lilla rum han någonsin sett." 

En genial återkoppling om man frågar mig. Fullkomligt genial. Markus Lutteman, du visar upp berättandets finaste sida. Stilen "New Journalism" fångar läsaren, den gör att jag, om författaren vet vad han/hon gör, gärna läser om hemska levnadsöden, tragedier, politiska övergrepp och mycket mer. Den gör det hela mer förståeligt för en sådan som mig som inte orkar läsa långa artiklar om liknande hemskheter annars. Det viktiga tycker jag, är dock att man tydligt visar om läsaren kan ta det skrivna som fakta eller om man ska vara uppmärksam på att mycket fantasi blandats i. 

För er som orkat igenom hela denna långa text vill jag berätta en hemlighet, eller kanske inte en hemlighet, men en klar sanning - El Choco av Markus Lutteman, om Jonas Andersson, är stark, tänkvärd, hemsk och klart ett måste att läsa.