Blogg D - Elements of Journalism

Det finns en bok - en bra bok - om journalistik och dess förutsättningar men framför allt om dess skyldigheter och ansvar. Den heter Elements of journalism och är skriven av Bill Kovach och Tom Rosenstiel.

I boken tas några viktiga grundregler eller principer upp. En av dessa, och kanske den viktigaste, är

the purpose of journalism is to provide people with the information they need to be self-governing 

(Kovach, Rosenstiel, 2007:5)

För att klara av detta har författarna listat 10 punkter som lyder enligt följande:

1. Journalism's first obligation is to the truth
2. Its first loyalty is to citizens
3. Its essence is a discipline of verification
4. Its practitioners must maintain an independence from those they cover
5. It must serve as an independent monitor of power
6. It must provide a forum for public criticism and compromise
7. It must strive to make the significant interesting and relevant
8. It must keep the news comprehensive and in proportion
9. Its practitioners have an obligation to exercise their personal conscience
10. Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news

(Kovach, Rosenstiel, 2007:5-6)

Sammanfattat säger dessa regler precis som den första principen att journalistiken är till för medborgarna och för att de skall kunna skapa sig en uppfattning om samhället. Utefter denna uppfattning skall de sedan kunna fatta beslut för att skapa ett drägligt liv. Mer eller mindre. 

Gäller detta än i dag? Ja i teorin och idealen skulle jag tro. Men ser man till dagens medialandskap så är vi på väg åt ett annat håll. Allt mer handlar om att få tidningarna att sälja. Vilket är fullt naturligt i ett konkurrensinriktat samhälle. Problemet är inte konkurrensen, problemet är att många går ifrån idealen när de skapar olika tidningsinnehåll. Är inte rubriken helt sann? Nej okej, men den lockar i alla fall läsare. Personen som ser rubriken kommer ju fatta sen, i texten, vad den faktiskt handlade om. Så är det säkert, det enda problemet är att vi i vårt informationsöverflöd sällan läser hela artiklar. Folk läser en rubrik på ett löp, blir chockade och pratar sedan om detta på jobbet. Bra där - tidningen har lyckats med agendasettingen. Fast frågan är om det de diskuterar verkligen är sanningen. Rubriksformuleringen hade säkert förklarat sig i texten - men där är det för sent. 

Det pratas mycket om sociala medier idag och deras inverkan på detta. Jag har svårt att se sociala medier som ett medie för journalister. Jag har svårt att se att man tror att allt som står i sociala medier är sanning. En tidning, och det som står däri, tror folk på. Allt som står på Facebook hoppas jag inte att folk tror på. Verkligen inte. Dagens problem är inte så mycket sociala medier, det är snarare att man inte längre litar på sin tidning. Allt oftare hör jag saker som att - jaja, men de skriver alltid något lockande i rubriken, sen när man läser handlar det om något helt annat, så tidningar, nej det läser jag inte. Samma sak gäller internettidningar. Allmänheten börjar tappa förtroende på journalistens arbete och ärlighet. För journalistens grundlighet i sitt faktasökande, för hans eller hennes vilja att presentera sanningen objektivt. Där tror jag den största faran ligger. Trots detta svarar 100 procent av journalisterna att rätt fakta är det allra viktigaste för dem. Att få med rätt fakta (Kovach, Rosenstiel, 2007:36)

Objektiviteten börjar bli ett allt större problem, på så vis att den minskar. Allt fler tidningar eller nyhetskanaler ställer sig på en sida. Utan att direkt presentera sig som "vi är en moderat tidning" eller "vi är en socialdemokratisk tv-kanal." På partipressens tid hade tidningarna klara inriktningar, men de var också tydliga. Folk visste att om de läste en viss tidning skulle den vara mer riktad åt ett visst håll. Objektiviteten har blivit viktig just av den anledningen, om man bara läser olika tidningar som är vinklade åt olika håll får man aldrig riktigt sanningen utan bara olika syn på samma sak. Objektivitet ger en klar bild av en händelse utan värdering. Du får skapa dig en egen uppfattning om saken. Idag smyger vinklingarna på oss utan att vi riktigt märker det förrän det är alldeles uppenbart. Enda problemet är att vi då varit påverkade av det ett tag. Att tro att ett journalistiskt medie är objektivt för att sedan upptäcka att så inte är fallet, skapar inte direkt tillit. 

Svårigheten med dagens medielandskap - gammelmedia (tidningar, tv etc) och sociala medier (forum, communities m.m.) - är att skilja på fakta och åsikter. I gammelmedierna är det ganska tydligt. Då har man artiklarna på sina platser och så insändarna och debattartiklarna på sina. I sociala medier kan allt börja som ett reportage eller en nyhetsblänkare. Då är det fakta från en journalist. Sedan fyller någon på med mer fakta, kanske var personen på plats när det hände. Efter det beskriver någon omständigheterna kring det som hände och sedan fyller någon på med en åsikt. Här någonstans börjar det bli rörigt. Vilket är egentligen fakta och vilket är uppfattningar. Vilket är rena åsikter och vad är det som folk hört fast som kanske inte var sant från början? (Kovach, Rosenstiel, 2007:165-167)

Jag tror att vi får vara aktsamma om den "goda journalistiken" när vi börjar blanda in sociala medier i vår nyhetsförmedling. Vi måste hitta ett sätt att verkligen vara tydliga med vad som är bakgrundskollad fakta och vad som är annan typ av information. Om vi inte gör det kommer vi tappa medborgarnas förtroende. Om vi inte har det kommer tidningsförsäljningen minska drastiskt och vi kommer så småningom inte ha några, eller väldigt få, tidningar kvar. Vilket kommer leda till att en av de viktigaste källorna för objektiv information som hjälper invånare att hantera samhället och sina liv, försvinner. Om tidningarna försvinner så försvinner också en pålitlig röst som talar för de svaga och utreder och håller koll på maktpersoner och situationer. (Kovach, Rosenstiel, 2007:140-141) Så länge medborgare har kunskap och insyn kommer ingen våga göra alltför grova inskränkningar på t.ex. mänskliga rättigheter. Men utan tidningen så finns inte de resurserna och inte den rösten. Vem ska då tala om för oss att detta stämmer inte, eller titta här vad den här nya lagen gör med människor. Visst kan vi finna nya medier som journalisterna kan använda sig av, men det spelar ingen roll om etiken och moralen som journalistiken står för, försvinner. 

Blogg C - Recension av El Choco

Markus Lutteman skrev en bok om ett fattigt land, ett korrumperat fängelse,
galna mördare och en svensk kille som blev fast mitt i.

 På 390 sidor beskrivs ett livsöde men också en helomvändning. Från ett liv i Kungälv som knarkande, drickande bråkstake och arbetsnarkoman till helnykterist i ett av Sydamerikas mest ökända fängelsen, så såg Jonas Anderssons historia ut när Markus Lutteman träffade på honom på avdelningen Posta i fängelset San Pedro. Boken beskriver hur Jonas liv kunde bli så galet att han beslutade sig för att åka till Bolivia för att smuggla kokain till Sverige och hur hans situation sen såg ut som "Gringo" i ett helkorrumperat fängelse där de flesta pratade ett språk han inte förstod.

Markus Lutteman skriver utförligt och tydligt om vardagen i San Pedro, vilka avdelningar man vill hamna i, vilka man bör undvika och varför. Här finns bakgrundsfakta om landet Bolivia och dess enorma knarkindustri. Han tecknar skickligt upp personporträtt av människor som begått fasansfulla brott och färgstarka bilder av ett totalt korrumperat samhälle. Här får vi bland annat möta Jorge Carrasco, före detta tidningsman som anklagats för att spränga sin hustru i luften. Vi möter också en man som "snedtände" på den farliga kokan och mördade sina tre små barn. En annan man arbetade i familjeföretaget och körde taxi, en typ av taxi som ingen vill åka i om de hade vetat. Deras specialite var att para ihop sig två och två, den ena körde taxin, den andra gömde sig i bagageutrymmet. Om kunden verkade ha något av värde så fälldes plötsligt en lucka upp i sätets rygg och den gömde mannen dök upp. Väl ute ströp han helt sonika passageraren och sedan begravde de offret i sin trädgård. 

Boken är välskriven och det märks att Markus Lutteman arbetat hårt för att få fram detaljer och färgstarka skildringar. Eftersom boken är dokumentärt skriven får man en känsla av att allt som berättas är sant. Om det är det vet jag inte, men det står ingenstans att något skulle vara påhittat. Jag kan tycka att det i så fall skulle stå att boken enbart är baserad på en sann händelse, om det fanns påhittade delar. I El Choco kan jag inte hitta någon del som jag tror är fiktion. Författaren skriver också i boken att allt material förutom fakta om landet och fängelset framkommit i intervjuer, så kanske är det sant. Kanske inte. 

Det spelar egentligen ingen roll för boken är gripande, fascinerande och brutalt hemsk. Det är svårt att veta vad man ska tycka om Jonas och hans öde. Är det ett fall av "själv göra, själv ha" eller är det egentligen riktigt synd om den vanlige svenske killen som hamnade fel i livet. Lutteman lyckas som alltid få fram personen bakom brottet och vardagen. I kontrast till alla levnadsöden vi får ta del av finns också de rena faktaavsnitten som beskriver landet, politiken, korrumptionen och mycket annat. Tyvärr blir dessa delar aningens långa ibland och jag tappar intresset. Direkt när han börjar berätta om Jonas Andersson återkommer fascinationen dock. Även om en bra deckare verkligen kan trollbinda en så är denna verklighetsbaserade genren snäppet vassare. Just för att man vet att det har hänt. I skönlitterära böcker kan man trösta sig själv i de hemskaste och obehagligaste ögonblicken med att det händer inte på riktigt. Här kan du inte det. När det beskrivs hur en pedofil som våldfört sig på en 2-årig flicka blir brutalt mördad av andra fångar så fort han kliver in i San Pedro så vet du att det hände. Vad man tycker om det är upp till läsaren, Markus Lutteman beskriver det bara rakt upp och ner och sedan får man ta del av hur Jonas upplevde det. 

Vändpunkten i Jonas Anderssons liv skedde tack vare två flickor. 

"Deysi räddade hans liv. Steffany gav det en mening."

Deysi, som han träffat i Bolivia strax innan han hamnade i fängelse och som senare blev hans fru, tillbringade mycket tid i fängelset. Hon uppmuntrade Jonas och fick honom till slut att lämna de destruktiva tankegångar han haft i många år före ankomsten till San Pedro. Steffany, var deras första gemensamma barn. En stor del av sina första år spenderade hon i Jonas Anderssons cell tillsammans med Deysi. Hon föddes med hjärtfel och fick på grund av det svårt att gå. Det fick Jonas att kämpa för att få återkomma till Sverige så snart som möjligt som en fri man. Så Steffany kunde få bra läkarvård, bra skolor och en chans till ett vettigt liv utanför fattigdom. 

Den allra bästa delen med hur boken är skriven är en relativt simpel koppling mellan två kapitel, men ack, vad snygg den är, och vilken känsla den ger texten. Låt mig förklara:

Första kapitlet börjar med denna mening:

"Den slitna, roströda ståldörren öppnades och Jonas Andersson såg in i det äckligaste lilla rum han någonsin sett." 

Sedan följer en beskrivning av hans första dagar som arresterad, anklagad och till slut som intern på San Pedro. Detta fyller fem kapitel. Det sjätte kapitlet börjar flera år tidigare i Kungälv när Jonas Andersson bara var en bråkande tonåring. Så följer ytterligare några kapitel med en beskrivning av hur hans val och handlingar sakta men säkert ledde honom fram till en stor skuld, en lösning som gick ut på att smuggla knark och så ett par poliser som söker igenom hans väska på flygplatsen El Alto International. Den sista meningen i kapitlet som avslutar berättelsen om hur det kunde gå så illa för Jonas Andersson är såhär: 

"Den slitna, roströda ståldörren öppnades och Jonas såg in i det äckligaste lilla rum han någonsin sett." 

En genial återkoppling om man frågar mig. Fullkomligt genial. Markus Lutteman, du visar upp berättandets finaste sida. Stilen "New Journalism" fångar läsaren, den gör att jag, om författaren vet vad han/hon gör, gärna läser om hemska levnadsöden, tragedier, politiska övergrepp och mycket mer. Den gör det hela mer förståeligt för en sådan som mig som inte orkar läsa långa artiklar om liknande hemskheter annars. Det viktiga tycker jag, är dock att man tydligt visar om läsaren kan ta det skrivna som fakta eller om man ska vara uppmärksam på att mycket fantasi blandats i. 

För er som orkat igenom hela denna långa text vill jag berätta en hemlighet, eller kanske inte en hemlighet, men en klar sanning - El Choco av Markus Lutteman, om Jonas Andersson, är stark, tänkvärd, hemsk och klart ett måste att läsa. 

Blogg B : Etik i medierna

Det här med etik och moral är en svår fråga när det gäller medierna. De har ett ansvar, visserligen formulerat av dem själva men ändå, att informera allmänheten om sanningen. Samtidigt finns det stora problem som handlar om  hur mycket av sanningen man kan säga. Ett annat problem handlar om att tidningarna ska sälja också.

Eftersom så mycket idag handlar om att tidningarna måste sälja tycker jag att det är väldigt bra att de pressetiska reglerna finns. Det handlar om att pressen ska tala om sanningen, vara korrekta i det de trycker, respektera den personliga integriteten, vara försiktig med namn och bildpublicering samt höra båda sidor. Helt enkelt ge en så objektiv och sanningsenlig bild som möjligt. Dessa 5 regler kan ni hitta på www.po.se under pressetiska regler. Jag har även läst i "The elements of journalism" av Bill Kovach och Tom Rosenstiel och där skriver de såhär:

"1. Journalism's first obligation is to the truth
2. Its first loyalty is to citizens
3. Its essence is a discipline of verification
4. Its practitioners must maintain an independence from those they cover
5. It must serve as an independent monitor of power
6. It must provide a forum for public criticism and compromise
7. It must strive to make the significant interesting and relevant
8. It must keep the news comprehensive and in proportion
9. Its practitioners have an obligation to exercise their personal conscience.
10. Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news."

Kovach, Rosenstiel The elements of journalism (2007) s. 5-6


Sammantaget skall medierna arbeta för att informera människan så att hon/han får tillräckligt mycket information för att klara av vardagen och besluten hon/han tvingas fatta. Mer eller mindre i alla fall.

I podcasten Medierna 2009-01-31 (http://sverigesradio.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795&date=2009-01-31) diskuteras ett fall från 2008 där en homosexuell man mördats. De misstänkta var två män, 15 och 17 år gamla. De bodde i Malmö och var båda aktiva inom Islam. Frågan som diskuteras är hur mycket information som skall presenteras angående de misstänktas religion och trosuppfattning.

Detta är en mycket viktig diskussion och en mycket svår sådan. Inte bara i detta fallet, utan även när det gäller till exempel mordet på Engla 2008 och många fler. Skall namn presenteras på misstänkta? En del medieforskare menar detta, för att det då skulle 1. gå att gripa dem snabbare och 2. Människan i allmänhet skulle kunna skydda sig själv bättre. Jag tror att det i mångt och mycket är sant, personen skulle säkert kunna gripas snabbare när hjälp kunde fås från allmänheten och kanske kunde vi även skydda oss bättre mot personen som namnges. Men vad händer om den misstänkte inte är den skyldige? Det är ju faktiskt "bara" misstänkta vi pratar om. Även om vår poliskår jobbar hårt med att hitta den skyldiga/e så vet man inte om personen är skyldig förrän man har bevis. Att lägga ut namn och bild på någon som är dömd kan även det diskuteras, men detta är ändå allmänna handlingar. Domslut är allmänna, i de allra flesta fall, och kan därför läsas av alla. Att däremot publicera så tydliga och utpekande uppgifter på misstänkta tycker jag är fel. Om det visar sig att de hade fel person, det var inte han/hon som var skyldig, då har personen redan pekats ut av tidningar och bloggar. Visst kan man i efterhand skriva, oj vi hade fel. Men alla som på något vis arbetat med eller studerat medierna och deras effekter vet att den bilden inte är särskilt lätt att tvätta bort.

I podcasten diskuteras även om man ska publicera de misstänktas tro. I detta fall med en homosexuell man blev det stor uppståndelse då det visade sig att de båda misstänkta var islamister och att de inte såg med blida ögon på homosexuella. Att detta skulle vara ett hatbrott var ren spekulation, när åklagaren fick frågan avvisade han detta direkt. Det fanns inget som specifikt tydde på att det var hatbrott. Ja det kunde varit det, men det kunde också inte varit det. De misstänkta kan ha haft en annan agenda, eller ingen alls. Kanske hände det bara. I det läget, när det började skrivas på internet, i bloggar och även i den del av medierna så visste ingen vad det var som hänt när den homosexuella 26-åringen mördades mer än att en kniv använts.

Frågan är om inte detta snarare riskerar att skapa större klyftor i samhället. Det handlar inte om att medierna tar ställning för eller emot hatbrott, det handlar om att när de har ett ansvar att tala om sanningen för allmänheten, när de har ansvar att ge en korrekt bild till mänskligheten ger de oss spekulationer.

Frågan om sexuell läggning, namn, ålder, bild, religiositet etc ska publiceras är svår, det är en balansgång. För att skapa en korrekt bild av en av de misstänkta innefattar det att berätta att han var islamist, uttrycktes det i podcasten. Kanske, kanske inte, det vet ingen mer än de journalister som hade all fakta, den stora bilden, men att göra det till en stor grej, att lägga fokus på det, när inget tydde på att det var ett hatbrott. Det hade varit fel, anser jag.

Summa sumarum så anser jag att det är en väldigt svår fråga och kommer fortsätta vara det. Jag tror att den kommer skapa stor debatt så fort den tas upp. Jag tror också på att medierna har en skyldighet till oss människor att ge oss den korrekta bilden och att ge oss redskapen vi behöver för att klara av vardagen. Om de skulle trycka personliga uppgifter om en misstänkt som sedan visat sig inte vara skyldig. Då har de inte hjälpt honom/henne att klara av sin vardag, snarare tvärtom. Finns det någon som måste stå på den lilla människans sida så är det medierna, det är också ofta det de själva uttrycker att de gör. Hade det kunnat hjälpa övriga människor i samhället att publicera namnet på den skydlige/a tidigare. Ja möjligen, men innan vi vet att han/hon är skyldig så kan vi inte riskera att dra ett oskyldigt namn i smutsen.

Det är även en del av mediernas jobb att kritiskt granska makthavare. Skall man vara kritiskt granskande är det också oerhört viktigt att vara korrekt och sanningsenlig. Även här bör man tänka med problematiken - och om vi har fel, vad händer med personen då? Går det att återupprätta personens rykte? Medierna får inte vara rädda för att granska och publicera sanningar, även om det är om kända eller mäktiga personer, men det är viktigt att det är just sanningar.

Det är mycket svåra frågor och det här är bara min reaktion på det jag har hört och läst inför denna uppgiften. Kanske har jag missat någon viktig aspekt som just du anser inte kan förbigås - lägg in en kommentar. Man lär så länge man lever.

Nyhetsvärdering

För att kunna diskutera nyhetsvärdering krävs material att prata om, eller hur? Jag har valt två artiklar ur landsortstidningen Smålandstidningen. Jag valde en av artiklarna som hade fått plats på framsidan i onsdagens tidning. "Värdetryck AB läggs ned" och en av artiklarna från fredagens tidning som också trycktes både på framsidan och inne i tidningen men som inte fick lika stor plats. Det var "Bombhotet lämnades i smyg". 

Artikeln "Värdetryck AB läggs ned" handlar, som rubriken säger, om att Nässjö-företaget NT Värdetryck avvecklar sin verksamhet till sommaren. Detta medför att ett 30-tal anställda kommer förlora sina jobb. En del av verksamheten kommer föras över till NT Mediaprint och 8 personer kommer få anställning där. Det är en sammanfattning av artikeln. Jag anser att den kommit värderats så pass högt på grund av en mängd faktorer. Att den värderats högt kan vi förstå eftersom den fått plats på framsidan och inne i tidningen på relativt stor yta, dock utan någon bild på framsidan. Smålandstidningen är inte en del av något Public Service - medie och är därför till större del styrt av publikens efterfrågan än vad som är viktigt för samhället att veta. Samtidigt bygger tidningen till mesta del på prenumerationer vilket gör att den inte måste inrikta sig helt på att sälja lösnummer. Dessutom är detta den enda dagliga lokaltidningen på småländska höglandet vilket gör att den inte har så stor konkurrens då många vill läsa lokalnyheter. Detta påverkar vad som blir en nyhet i just den tidningen vilket påpekas i Hadenius, Weidbull och Wadbrings bok Massmedier från 2011. 

Ser man till Shoemaker, Chang och Brendingers modell från 1987 är det troligt att denna nyhet bevakas. Detta på grund av att avvikelsen är hög, ett företag som anställer många Nässjö-bor läggs ner. Det händer inte varje dag utan är snarare ovanligt i Nässjö. Går man då till nästa steg och skall undersöka hur stor relevans detta har för samhället så är även den hög - ortsbor kommer bli av med jobben. Detta påverkar deras familjer och respektive. Dessutom är Nässjö inte en särskilt stor stad (ca 40 000 i kommunen) och därför känner många till någon som jobbar på NT Värdetryck AB. Nästa steg är frågan om det är nära i tid och rum. Eftersom nyheten om att detta kommer ske är dagsfärsk är det väldigt nära i tid och det sker i Nässjö vilket är en av de fyra städer som tidningen har som huvudområden vilket också gör att artikeln ligger nära rumsligt. 

Tittar man istället, eller också, på Henk Prakkes modell från 1969 placerar sig händelsen i presens - det händer nu. Alltså långt ner, nära centrum, på den axel som räknar det tidsmässiga avståndet. När det gäller det rumsliga avståndet är det i centrum för alla läsare som bor i Nässjö kommun. För övriga läsare som bor i Ydre, Eksjö och Sävsjö kommuner är det istället i omgivningen men ändå intressant då det ligger väldigt nära centrum. Det hade kunnat vara ett företag i deras kommun, där de jobbat. Det kulturella avståndet ser likadant ut. För Nässjöborna är detta en engagerande nyhet som förmodligen kommer väcka stor debatt. För de som bosatt sig i de kringliggande kommunerna väcker det snarare intresse, men ett stort sådant. Återigen tack vare att det kunde varit ett företag i deras kommun. Dessutom ligger kommunerna relativt nära varandra och det finns en stor chans att några av läsarna från de andra kommunerna känner någon som jobbar på det berörda företaget. 

Tittar vi istället på "VINKELN-formeln" (ur boken reportern s. 80-93) så har nyheten vikt - den är nära och påverkar många av läsarna på ett eller annat sätt. Det är viktigt för samhällets medborgare att veta då det kommer påverka deras kommuns ekonomi, arbetslöshet etc. Den är "Icke-normal" - det är relativt ovanligt att så stort och välkänt bolag läggs ned i Nässjö. Det har en närhet till läsaren då det händer i deras kommun eller deras grannkommun. Det skapar en konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare då de inte längre kan erbjuda arbetstagarna jobb och därmed förändrar deras förutsättningar. Dock inte en så stor eller uppenbar konflikt som ett bråk, en protest eller liknande skapar. Nyheten handlar inte särskilt mycket om elitpersoner. Det enda som skulle kunna klassas som en typ av elitperson är företaget NT Värdetryck AB som tidigare gått väldigt bra. Artikeln är lättförståelig och vänder sig till alla läsare. Dessutom är den färsk, nyheten släpptes nyss och omstruktureringen har inte påbörjats ännu. 

Går vi vidare till den andra artikeln som jag valde att titta på - "Bombhotet lämnades i smyg" så har den en lite annan vinkling. Förra artikeln var med temat - företag mot individ (den mot den) här är istället temat vi mot dem. Artikeln handlar om att någon, vid lunchtid lämnade ett skriftligt bombhot i Nässjö Stadshus. Ett sms-meddelande med samma budskap skickades senare till tidningen. Det handlade om att stadshuset, banken och en gata i Nässjö skulle utsättas för bombdåd den 1 mars 2012. Denna nyhet är definitivt högt avvikande, har hög samhällsbetydelse och händer nära i tid och rum. Avvikande på så sätt att det är ytterst sällan Nässjö får in bombhot. Hög samhällsbetydelse då detta gällde offentliga byggnader i anslutning till torget en dag då det är torghandel. Nära i tid och rum då hotet kom in dagen innan det skrevs om i tidningen samt att dagen då hotet skall träda i kraft är nära i antågande. Denna nyhet är alltså troligt att den blir en nyhet enligt Shoemaker, Chang och Brendinger 1987. 

Även om man undersöker händelsen med Henk Prakkes modell från 1969 är det stor chans att detta blir en nyhet. Den är i presens, det händer nu, den är i centrum - en så stor händelse som ett bombdåd i Nässjö är viktigt för alla invånare i kommunerna i närheten. Det väcker, av samma anledning, stort engagemang bland alla läsare. Kan det hända i Nässjö kan det hända i andra städer i närheten. 

Om man tittar på händelsen utifrån tidigare nämnda VINKELN-modell (Vikt, Icke-normalt, Närhet, Konflikt, Elitpersoner, Lättbergipligt och Nytt) kan man återigen klassa den som mycket troligt att den blir en nyhet. Det är viktigt för medborgarna att de blir medvetna om att detta hot förekommer. Det är ickenormalt, som jag pratade om tidigare, då det inte hänt i Nässjö på detta sätt innan. Eftersom hotet till och med talade om att vissa mål skulle flygbombas är det väldigt avvikande. Händelsen är nära, både kulturellt, tidsmässigt och rumsmässigt - vilket Shoemaker, Changs och Brendingers modell visade. Nyheten påvisar en stor konflikt - anonym person alternativt rörelse som hotar medborgarna i Nässjö och alla andra som eventuellt uppehåller sig på de hotade platserna denna dag. Inga elitpersoner förekommer i artikeln men det finns inte heller något behov av detta då nyheten är väldigt uppseendeväckande i alla fall. Artikeln är väldigt lättförståelig med bra språk, även om själva händelsen är svårare att ta till sig. Som jag tog upp tidigare är detta väldigt nytt och aktuellt. 

Tittar man på dessa teorier och modeller kan man lätt se vilka händelser som skulle göra bra nyheter och vilka som inte skulle göra det. Efter min korta och relativt enkla analys anser jag att båda dessa nyheter passade på förstasidan då båda hade stor chans att bli en nyhet och att väcka läsarens engagemang och nyfikenhet. Walter Lippman menade att det finns två aspekter för att en händelse skulle bli en bra nyhet. Den skulle väcka engagemang hos läsaren och de skulle kunna identifiera sig med det som hände, alltså "det skulle kunna varit jag". Båda artiklarna har, som jag pratat om, dessa två delar i sig.  

Henk Prakkes modell har jag läst om i boken Massmedier skriven av Hadenius, Weidbull och Wadbring 2011. Walter Lippmans teorier hittade jag i Nord och Strömbäcks bok Medierna och demokratin från 2004 och Shoemaker, Cheng och Brendingers modell läste jag om i Communication Yearbook vol.10 under rubriken Deviance as a Predictor of Newsworthiness: Coverage of International Events in the U.S. Media från 1987. 

Vad tycker du? Har jag tolkat det rätt enligt dig eller anser du något annat? 

En kursblogg

Det här är en blogg jag kommer använda under tiden jag studerar journalistik på Karlstad Universitet. Närmare bestämt våren 2012. Mitt namn är Emma Swärd och jag hoppas på mycket i denna kursen! Hur det blir? Ja det får vi se!